Målar mellan skurarna.

Nu har vi haft fullt upp sedan i fredags.

I fredags och lördags målade vi på som attan - andra och sista gången skall göras helst innan vi börjar jobba.... (väldigt troligt då P började idag - och vi hann inte klart.....)

I fredags åkte vi en snabbis förbi min goa vän C.. som fått tillgång till sitt nya fina hus. Ett äldre hus i skogen - men ändå nära till både havet och staden... snacka om kap. Där kommer C och M få det super fint...

Vi åkte även förbi min goa vän M och hennes familj - ni har fått en väldigt fin altan - visste inte att ni kunde sådant.... få nu till en på "framsidan" med bara.... *ler*

Lördagen så målade vi vidare och sedan så åkte jag och tittade på mina barn som drog KM.

och de blev även Klubbmästare... grattis mina små änglar....

Lilla Jessa drar nr 1, Ebba (kusinen) drar nr 5 och Emma drar som nr 6.

Vi har även varit på dop... Lilla Moa som jag (förutom är moster till) även fick förmånen att bli fadder för döptes i går (söndags) det var väldigt fint och trevligt.

Min syster och hennes man har så stort hus så vi tyckte att vi skulle ge Moa en dopgåva i form av en traktor (de är ju bönner *ler*).

Här får Moa testa den när den är monterad och klar

Igår så målade vi på efter dopet - fick sedan för oss att vi skulle åka och fiska... och precis när vi börjat fiska så mörknade himmelen och det började blixtra och åska... fy så trist... så vi åkte hem snabbt och satte och å spelade Yatzy istället ( som jag för övrigt vann med 305p).

Dock är det så att förutom dessa trevliga händelser har vi även haft dödsfall runt familjen.

Man kan känna att när det är en äldre person - så är det lättare att bara. De har ändå haft ett bra liv och att få sluta sitt liv hemma vid - kan ju inte bli lättare. Det är så jag själv skulle vilja gå ... klar i knoppet ända in i det sista.

Men när det är personer mitt i livet - så som två av fallen kan man känna att det är lite onödnigt. Det kanske kan "underlätta" lite om det är så att man varit sjuk en längre tid och man vet att man bara sitter och väntar - då kanske kan vara "skönt" när lidandet över och för alla inblandade är väntan på vad som ändå skulle komma - är över.

Så till min kusin och hennes familj så går våra tankar - Tyvärr är smärtan lika stor oavsett om det var väntat eller inte - för hur mycket man än vet att det skall komma - så blir man lika chockad. Men vi beklagar och tänker på er.

Vi har tyvärr själva varit där - i väntan på att någon man älskar skall gå vidare. Och det är jobbigt - finns inget som någon kan säga, som gör att det går över. Dock i mitt fall så fokuserade jag på att hennes lidande var över - väntan var slut.. inte för att det underlättade för mig ... för smärtan och saknaden var lika står - är fortfarande lika stor ibland - men för henne... var det över - hon slapp ha ont. Och det måste ändå vara det som är det viktiga.

Men för vår vän I - hans brorson var mitt i livet - och så väldigt plötsligt - där finns det tyvärr inte så mycket jag kan säga som lindrar det för vår vän. Det gick hastigt och inte väntat på något vis.

Och nu.... skottlossning i Stora Höga - typ 400 m från min lilla älskade gubbes jobb - (där han för ovanlighetens skull var och jobbade) - samt polisjakt efter gärningsmännen i området där mina barns far bor - 5 mil därifrån........ Hur stor är den sannorlikheten då?

Nu får det sluta med tristheter!

Ta hand om er.

kram Ina