Lyxvilla, vy till jobbet och attans vad hände?

Dagen började helt underbart... Jag har inte skrivit om det förut.. men jag kämpar "lite" med min vikt... och igår hade jag gått ner hela.........10,5 kg. på ca 3 månader..... fasiken vad jag e bra *klappar på mitt huvud*.... så dagen började solig och fin kändes det som.

Alla kom upp och iväg ganska bra - inget onödigt tjöt idag... helt chockad...

Innan vi åkte så gick vi bak till Elsa - kaninen....

Emma gav henne mat - kaninen har ju fått en lyxvilla av Emmas pappa..... Tror inte jag har visat den förut. Fint va....

Och på vägen till jobbet så hade vi detta med oss hela vägen... Solen ville verkligen komma fram för oss....

Men så... hände det något på jobbet som gjorde mig väldigt ledsen. Ett missförstånd som ledde till att en kollega sårades (inte mitt fel vill jag tillägga). Jag mådde fruktansvärt illa hela dagen å hennes vägar.

Det är fruktansvärt när man känner sig obehövd och åsidosatt. Att man känner att alla andra får det man själv skulle vilja ha - behöver ha.

Dock är det tyvärr så att min kollega inte behöver känna sig så - hon är otroligt behövd och vi behöver henne. Vi klarar oss inte utan henne.

Jag förstår hennes känslor dock - de skötte det inte speciellt vacker eller hänsynsfullt. Man kunde ha skött det på ett så mycket snyggare sätt än det sätt som skedde.

Dock så är hon behövd så när jag ser henne nästa gång så skall hon få detta av mig:

Det kan inte på något vis ta bort känslorna från idag.. dock hoppas jag att hon kanske känner sig önskad och behövd.

Ett fenomen som jag märkt av nu när jag gått ner lite i vikt. Och jag kan inte säga att jag gillar det. Jag har märkt att ju mer jag går ner i vikt - desto mer verkar folk se mig? Är det inte konstigt. Att ju mindre man blir - desto mer syns man? borde ju vara tvärtom.

Jag kan inte påstå att jag förut har saknat dessa människor som plötsligt "ser" mig - men jag tycker det är väldigt skumt beteende.

Jag vill synas för vem jag är - inte för hur mycket eller lite jag väger.

Ja ja.. det är en ny dag imorgon och nya utmaningar.... och bara 2 dagar kvar till min älskling kommer hem till mig igen...

Fasiken vad jag tycker det är trist att vara "ensam" hemma (om man nu kan vara ensam i ett sällskap av 2 tonåringar, 1st 7 åring, 1 kanin, 1 fågel, 2 hundar, 3 katter (varav en kattunge)....

kan man känna sig ensam då?

Förutom att jag längtar efter lilla älsklingen så längtar jag efter att få tag på VVS gubben - snart anlitar jag en annan och ber honom skicka räkningen till vår gamle VVS are.

Sedan så är jag glad över:

att Maria med Lundins nya hus är tillbaka,

att min vän C är utomlands och tar igen sig (samlar nya krafter)

att min vän M ser gladare ut varje gång jag ser henne,

att jag funkar skit bra med min nya chef Å,

att min dotter J tog guld och brons i helgen,

att hon skall till England och dra dragkamp - får hålla tummarna för henne i helgen

- och jag är även glad över att i morgon är det onsdag och bara en natt kvar till P kommer hem.

Listan kan fortsätta i all oändlighet.....

Kram på er alla.. nu skall jag gå och lägga mig.

// ina fina